Författare: Yvonne Erlandsson
När jag fyllde 50 höll en vän ett tal som gick ut på: "Det finns inget speciellt att säga om dig. Du är vanlig. Och det är bra." Så är det nog. Det är inget fel i att vara vanlig. Men lite ovanlig ändå kanske, eftersom jag fick för mig att börja spela saxofon när jag var 30 plus. Jag gick på kurser i några år och spelade bland annat med en damorkester i tio år. Så värst bra blev jag aldrig, men saxofonen tänker jag inte göra mig av med. Den kanske åker ner från hyllan någon gång i framtiden.
Jag har alltid haft livlig fantasi och började hitta på historier redan när jag var liten. I skolan läste fröken ibland mina uppsatser högt för klassen. Som journalist berättar man ju andras historier, men alla jag träffar har något i sin historia som jag kan lära mig något av. Konstigt nog ofta något som jag har nytta av att tänka lite extra på just då. Det är bra att sätta tankarna i rörelse.
Vidhes bok är mitt första försök att skriva något längre, men jag har också skrivit boken Onyttan, om en pojke som mobbas i skolan, som har en mamma som bor i Afrika och en pappa som är en smågalen uppfinnare.